27 juni 2005

Hur kan man bara?

Posted in Uncategorized den 14:24 av lilithsblogg

Jaha ja, här var det ett tag sen man var. Det har hänt så mycket så jag har helt enkelt inte haft tid att skriva. Det har varit så mycket man har varit tvungen att ta itu med. Kommer inte ha ork att skriva ner allt på den gång, så man får ta lite i taget.

Det senaste som hände är nog det oxå som är det värsta. Det har jag ingen aning om hur jag ska kunna lösa på bästa sätt, för att så få som möjligt ska bli lidande. Det är nog därför jag väljer att börja skriva om den saken. Man kanske kan få lite hjälp och tips på vägen, från någon som varit i samma situation.

För er som följer min blogg är det ingen nyhet att sonen har jag med en tidigare pojkvän. Vi har haft delad vårdnad och det har funkat bra. För ett tag sen fick hans pappa sparken från jobbet, pga att han misskötte sig, men sonen har inte verkat blivit lidande av det. Vilket har varit skönt.

Min son har dock allt eftersom tiden har gått blivit en riktig liten suris. Alltid grinig och snäsig. Han som alltid har varit världens snällaste. Men jag har antagit att det är en trotsålder han är inne i bara, så jag har visat att jag finns där för honom om det är något som är jobbigt som han vill prata om.
Vi har oxå upptäckt att hans veckopeng har försvunnit sakta men säkert ur hans sparbössa här hemma. Han höll på att spara ihop till ett Game Boy, och hade drygt 500 kr. Nu är det bara 10 kr kvar. Vi har pratat med honom flera gånger om detta, och sagt att visst får han ta sina pengar, de är ju trots allt hans, men det vore jättebra om han berättar när han gör det, och vad pengarna går till så att vi vet. Han har bara sagt att han brukar leka affär med sina pengar och ibland så försvinner dem i någon leksaksback och liknande.

Igår när han kom hit efter en vecka hos sin pappa så hade vi åter igen pratet om veckopengen. Han började att gråta på en gång. När jag frågade så fick jag bara till svar att han saknade pappa lite men att det var kul att vara hos mamma. Men jag märkte att något var fel, att pengarna inte försvann på det sätt han sa att de gjorde det.
Så jag föreslog att vi kanske skulle köpa en riktig skattkista med ett riktigt lås som han kan spara sina pengar i, så kan jag gömma nyckeln så ingen kan komma åt den. Då började han att gråta igen. Denna gång var förklaringen att han var ledsen för att vi inte hade något gömställe åt nyckeln. Här började Fia att bli väldigt misstänksam.

Jag tog med honom ut på balkongen och stängde därren så att vi skulle få prata i lugn och ro, bara han och jag. Jag lovade att jag inte skulle bli arg på honom vad han än berättade, att jag inte skulle skälla på honom och att vad det än var så skulle vi lösa det tillsammans han och jag. Det tog ca 30 minuter innan han ens öppnade munnen, men då bara kom allt som han har gått och burit på under så lång tid. Det visade sig att han har tagit sin veckopeng hem till pappa. Så att de har kunnat köpa nya strumpor, lördagsgodis, mjölk, bröd och lite annat. Pappa har bara köpt dataprylar för de få kronor han får när han stämplar. Så min älskade lilla rödhåriga ängel har fått ta sin egen veckopeng till att köpa sånt han behöver. Sju år gammal är han. FY FAN!!! Jag blir naturligtvis chockad, upprörd och ledsen. Men försäkrar återigen sonen att ingen kommer att få veta vad han pratat om, det är bara våran hemlis. Men jag säger oxå att jag måste prata med hans pappa och försöka lösa det här. Jag säger att jag ska inte berätta för pappa vad Rasmus har sagt, utan jag kommer att säga att det är skolan som har ringt och pratat med mig.
Han säger även att han vill bo här hos oss på heltid, och inte bara varannan vecka. Han vill bara vara hos sin pappa varannan helg. Det förstår väl vem som helst att han vill. Fram kommer även att hans säng hos pappa är jättetrasig, och inte går och sova i. Så han får sova på soffan, därav ryggontet han har haft ett tag. Vilken sjuåring mår bra av att sova på en soffa varannan vecka??
Sagt och gjort, sonen verkar jättelättad av att äntligen ha fått prata av sig och vill gå ut och leka.
När han är ute passar jag på att ringa hans pappa och prata. Fredrik blir jättearg på mig för att jag lägger mig i (förklara den reaktionen den som kan) och vägrar att gå med på någonting om vart Rasmus ska bo förens han har fått prata med Rasmus. Jag försöker förklara att man kan inte begära av en liten ledsen sjuåring att han ska ha kraft och ork att ta en sådan konfrontation med sin pappa när man bara är sju år. Men hans pappa vägrar att lyssna på det, och lägger efter det på i örat på mig.
När Rasmus kommer in så förklarar jag vad pappa sa, i stora drag (och utlämnar förstås alla otrevligheter som han kallade mig för). Rasmus förklarar då att han absolut inte vill prata med pappa, och vem kan klandra honom för det? Jag ringer Fredrik återigen och försöker prata med honom. Jag förklarar att det bara blir för en kort period, tills Fredrik lyckas hitta ett nytt jobb och komma på fötter igen, eller tills han flyttar i från sin lyxlägenhet som äter upp 80% av stämpelpengarna. När allt börjar ljusna så vill Rasmus jättegärna bo hos pappa varannan vecka igen. Någonstans i mitt prat så lägger Fredrik på i örat på mig igen. Jag blir helt förtvivlad över att han inte ens vill diskutera med mig om Rasmus bästa.
Så som en sista utväg ringer jag Rasmus underbara farfar för att försöka prata med honom. Han vill alltid Rasmus bästa. Han blir helt förfärad över vad jag har att berätta och lovar att åka och prata med Fredrik på en gång. (Tack gode gud för honom.) Jag ber honom säga åt Fredrik att ringa mig så att vi återigen kan diskutera och försöka lösa det här på bästa sätt.
Så avlöpte gårdagskvällen här hemma. Sonen är gladare än vad vi har sett honom på 100 år. Tänk så mycket han har gått och burit på själv min lilla rödhåriga ängel. Utan att veta vem han kan prata med och vem som kan hjälpa honom.
Fredrik har jag inte hört något av än. Hör jag inget av honom tills på onsdag så kommer jag att ringa och prata med socialen så får de göra ett hembesök där och se hur det är. Det sista jag vill är att dra det till en vårdnadstvist, men går det inte att lösa mellan honom och mig, så finns det inte så mycket annat att göra. För jag tänker inte skicka dit min son igen som saker och ting är nu. Jag kommer att slåss med näbbar och klor för att han ska fortsätta att vara så glad som han är nu.
Men som sagt, en vårdnadstvist ser jag som en sista utväg, för det kommer att göra det jobbigt igen för Rasmus, så tips på hur man löser sånt här tages tacksamt emot. (Föreslå inte torpeder bara, tanken är lockande och jag har lekt med den. Men mer än så får man inte göra *s*).
Nu ska sambon och de två busmonstren gå ut och leka, och jag ska köra igång stereon på högsta volym och storstäda hela lägenheten för att få ur mig en del ilska och frustration.