Igår var en bra dag, med undantag då av att trollen åkte till pappa för en vecka. Hade telefontid med min läkare, som gick oväntat bra. Äntligen har han tagit det här med ångest på allvar. Vi har ju inte riktigt varit överens om det. Han har tidigare ansett att visst kan man ha ångest, men ta sig utanför dörren kan man alltid ändå, det gäller bara att intala sig själv att man kan det. Så funkar det ju inte riktigt för mig. Vissa dagar klarar jag av att hantera ångesten och då är det inga problem att ta sig utanför dörren. Musik i öronen och ut, det funkar fint.

Andra dagar så låser sig hela kroppen. Då går det inte att ta klivet ut, oavsett hur mycket jag vill det. Har fått ställa in möten och läkarbesök osv just pga ångest.

Men nu har tydligen min läkare tänkt om, och insett att det faktiskt är ett stort problem för mig. Så han skrev ut en medicin som är lite annorlunda än de vanliga ångestdämpande jag äter. De äter jag ju bara vid behov, när jag har ångest. De här ska jag ta morgon och kväll så att de hela tiden är aktiva i kroppen och kan förhindra att jag får ångest, och när jag får det så dämpar de ångestattackerna.

Sen tog jag även upp det där med att jag vill boka tid för ett läkarbesök så att vi kan gå igenom vad min diagnos innebär. Jag fick ju inte veta någonting, utan det lilla jag vet har jag snappat upp från olika bloggar med folk som har samma diagnos som jag har.

Den sista och största saken var att jag sa att jag fått veta att det finns ett DBT-team här i stan, och jag vill gärna ha en remiss dit. Hade väntat mig att han skulle säga något om att han ville vänta med det tills alla utredningar är klara osv. Men icke, han sa på en gång att han tyckte att det var en väldigt bra idé och att han skulle skriva en remiss på en gång.

Nu vet ju jag inte så mycket om vad DBT innebär mer än att det är inriktat mot folk som har diagnosen Borderline. Så han förklarade lite, och nu vet jag vad jag kommer att syssla med de närmsta åren. Nu vet jag ju inte om det går till så här i alla städer eller bara här i Eskilstuna. Men tydligen är det en intensiv behandling flera gånger i veckan, som kan pågå i några år. Funkar finfint med mig.

Visst vill jag komma igång och jobba, men det får vänta. I längden tjänar jag på att köra det här i några år för att komma tillrätta med mig själv. Skulle jag strunta i det här och gå direkt på jobb, så är sannorlikheten att jag kommer att krascha rätt stor.

Så nu är det en väldigt nöjd Lilith för tillfället. Iofs, så som jag funkar så kan det hända att innan dagen är slut så har vi haft en nöjd Lilith, en deprimerad, en glad, en överlycklig, en sorgsen, en förbannad, en stressad osv osv.

Just nu är det mycket ångest. Ångest över ekonomin den här månaden. 400kr mer i räkningar pga att min rabatt hos Bredbandsbolaget är slut, så nu betalar jag fullpris. Det hade iofs varit helt ok om det inte var så att mina inkomster kommer att minska med någon tusenlapp iom att småtrollen kommer att vara varannan vecka hos Kim. Så där försvinner underhållet på drygt 2000kr. Och sen sänks ju min norm hos försörjningsstöd. Och mitt i allt detta så ska jag ha råd att köpa presenter åt Skruttan som fyller nästa månad, baka och köpa tårta som går på någon hundring. Hur det här ska gå ihop är något min hjärna sysslar med dygnet runt för tillfället. Och då hamnar ångestfaktorn på en stark 12 på skalan 1-10. Bajs

Jag har lyssnat oroväckande mycket på Winnerbäck idag. Alla som känner mig vet att när det spelas mycket Winnerbäck är jag på väg neråt. Fast jag vet inte om det bara är ångesten som gör att det känns som så, eller om ångesten var första steget ner, och nu kommer det andra. Så det som jag hade planerat skulle bli en rätt kort sjukskrivning kan nu i själva verket bli hur lång som helst. Jomensåatt det här blir skoj det.

Vaknade i morse och gjorde som alltid. Kissade, satte igång kaffet och satte mig vid datorn. Drack kaffe och läste bloggar, snurrade runt på facebook osv. När sista klunken kaffe var svald och det började bli dags att kickstarta dagen så kom ångesten och gav mig en jättekram. Och dagen som började så bra.

Efter ett samtal med min läkare så är jag nu sjukskriven fram tills jag har hittat den nya vardagsrutinen och inte längre känner ångest dygnet runt. Han ökade doseringen av en medicin, och vi ska höras igen nästa vecka för att se om det kan behövas göra något mer.

När jag tänkte på det så slog det mig, efter att han gav mig diagnosen borderline så har vi inte pratat om det. Ingen förklaringen om vad det innebär. Eller ja, det kanske jag fick då, men det fastnade inte i huvudet i alla fall, har inget minne av det alls. Och vi har inte diskuterat någon form av behandling alls, vare sig medicinsk eller kbt. Det måste jag prata med honom om nästa gång. Vi har ju enbart inriktat oss på att jag ska bli diagnosfri från det bipolära, och ta en sak i taget. Men även om vi ska lösa ett problem i taget, så vill jag gärna veta vad min diagnos innebär.

Idag var jag på ett första möte med Tunaprojektet. Svårt att förklara riktigt vad det är, men man kan säga att det är steget innan arbetsträning. Mötet gick bra, och jag ser verkligen fram emot nästa gång, när vi ska diskutera lite mer ingående vilken slags praktik och hur många timmar och dagar i veckan jag ska starta på.

Så har vi ju då det här lilla problemet med min stresskänslighet. Allt som går utanför min normala dagsrutin stressar mig negativt. Och min kropp förvandlar stress till ångest. Så hur mycket jag än ser fram emot att få komma igång på riktigt med det här, så går jag runt med konstant ångest.

Jag vet att när jag väl kommit igång med praktik så blir det ju en del av den normala dagsrutinen, och kommer inte längre att orsaka ångest, men just nu vill jag bara krypa ur skinnet för att slippa ångesten. Tur att min läkare kommer att ringa mig nästa vecka för att höra hur det gått med den nya medicinen jag börjat med, för det börjar vankas sjukskrivning för min del. Som tur är så kan jag vara sjukskriven och ändå vara aktiv i Tunaprojektet. Just nu låter det som en väldigt bra lösning för min del.

Jag blir så fucking djävlans skitless. Allt har gått så bra, jag har mått bra, livet har varit bra. Sen råkar det ta liiite för lång tid för min handläggare att skriva ut en rekvisition på medicin, så nu är jag omedicinerad sen någon vecka tillbaka och nu är det stora, svarta mörkret här igen. Tidigast fredag kan jag hämta ut min medicin och då får jag börja om från början igen. Från botten till toppen, istället från nästan toppen till toppen, vilket är ett mycket mindre steg. Eller ja, riktigt på botten är jag inte, har nog en bra bit kvar det. Men varje minut utan medicin är ett steg närmare botten. Och dit vill jag inte igen, aldrig någonsin. Och jag blir så less på att allt alltid ska halka flera steg tillbaka, så fort det gått något steg framåt. Och jag vet inte hur många gånger till jag ska orka kämpa mig upp igen. Och just nu vill jag bara gråta, och det är precis vad jag tänker göra.

Varje morgon när jag sitter med mitt morgonkaffe så tänker jag ”I dag så ska jag…”. Det kan vara en sån enkel sak som att byta dukarna här hemma. Men ändå blir bara det vardagliga gjort. Dukarna väntar fortfarande på att bli strukna. Avloppet väntar fortfarande på att bli rensat. Lista kan göras lång. Jag vet inte vad det är som gör att det inte blir gjort. Jag menar, det tar inte så värst lång tid att ta fram strykbräda och fixa i ordning dukarna. Men ändå är det nåt som tar emot.

Men nu har jag kommit på varför det aldrig blir gjort. För att jag kan aldrig tänka att jag ska göra det ena eller det andra. I mitt huvud tänker jag att jag ska göra ALLT. Och i mitt huvud funkar det inte så. Baby steps är det som funkar för mig. Så idag så ska jag, utöver det dagliga, stryka dukar. I morgon ska jag rensa avloppet.

Jag börjar lära mig hur jag fungerar nu. Jag kan inte göra allt på en gång, då blir jag stressad, får ångest och så blir inget gjort. Så en sak i taget är det som gäller hädan efter. Vem vet, så småningom kanske jag kan slå på stort och göra två saker per dag. Typ den dagen det flyger grisar utanför fönstrena eller så.

Och ett litet ps. Är det bara för mig som det inte fungerar att pinga bloggen på nyligen?

Hade tid hos läkaren i morse. Så jag tänkte att det blir väl som alltid. Jag går dit, han frågar hur det är, jag svara bra/dåligt, han hummar lite och sen är det klart.

Men så fel jag hade. Besöket tog över en timma. Han gjorde en utredning (till) pga de kraftiga svängar jag har. Jag kan ha fyra olika extrema känslolägen på en dag, något som man inte ska ha som bipolär. Så jag fick ytterligare en diagnos, borderline. 7 ½ av 9 hade jag, vilket tydligen gör att det inte är någon tvekan om diagnosen. Sen såg även han tydliga dragningar mot ADHD så han ska utreda det vidare. Så nu måste jag läsa in mig på allt som har med borderline att göra, så att jag vet vad det är som händer med mig. Skönt i alla fall att få veta att jag inte är knäpp (mer än innan) utan att det faktiskt existerar på riktigt. Han beskrev det som en känslostörning. Det var ju då ingen nyhet att jag har. Fråga vem som helst som känner mig väl så kan de skriva under på det. Dumt bara att det tog sån här lång tid att få veta vad problemet är och ta tag i det. Ska dit igen om några veckor för att diskutera medicinerning, och ytterligare utredningar, ADHD tror jag var nästa sak vi skulle ta tag i.

Idag är en sån där dag när man bara inte vill. Nånting. Klockan är dags för oss att gå till dagis egentligen, men jag sitter här i pyjamas och dricker kaffe, Maja tittar på morgonbollibompa och Leo springer runt och gör 100 saker samtidigt som vanligt. Vi har inte ens hunnit med att borsta tänderna. Alltså kommer vi att bli sena till dagis idag.

Och jag skulle sätta igång att helgstäda idag, så att det enda som är kvar att göra imorgon är att bädda rent, dammsuga och tvätta golv. Sen skulle vi äta pasta italiano till middag, men jag har mutat trollen till att gå med på snabbmat, för jag känner att jag bara inte kan laga mat idag. Och jag kan inte helgstäda idag, och jag kan inte få arslet ur vagnen öht även fastän att jag borde.

Så idag kommer vi att bli sena, jag kommer inte att göra det jag ska göra och hela kroppen skriker av ångest.

När du står ensam kvar på tå
När ytan inte går att nå
När du träffat botten
Kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
Och ger vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
Kom ihåg mig då

När vintern gömmer dina spår
Så att du inte hittar hem
När du är vilsen i en
vinternatt, igen
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardagar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
När vinterisen ligger klar
Kom ihåg mig då
Kom ihåg mig då
Här finns du kvar

När du står på toppen och tittar ner
Och det är ljust vart än du ser
När du har vunnit
Kom ihåg mig då

När du får spring i dina ben
Och jordens dragningskraft är klen
När du är luften
Kom ihåg mig då

När våren öppnar sina dörrar
Och du tar den långa vägen hem
När du sitter på uteserveringen
Där vi satt, igen
Kom ihåg mig då
När det blir varma sommardagar…

När varje dag känns likadan
Och när det skymmer över stan
Och när du drömmer
Kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
Och du har testat allt som går
Och när du tröttnat
Kom ihåg mig då

När det blir varma sommardagar..

Morgonen startade så som just en måndagsmorgon kan starta. Mjölken är slut. Vilket betyder inget morgonkaffe för min del. Det innebär även saft till frukosten för trollen, med konsekvensen att de bara drack och inte åt nåt. Maja fick i alla fall i sig tre mackor till frukost. Leo åt dock inte ens en hel macka, utan gnällde bara över att han inte fick mer saft.

Och eftersom jag inte satt ner på morgonen med kaffe, så hade jag helt plötsligt en massa tid över. I vanliga fall stressar vi ut genom dörren fem minuter efter att trollen skulle ha varit på dagis. Nu var vi redo för att gå en timma innan de skulle börja. Med konsekvensen av att de blev rastlösa och bråkiga.

När vi så äntligen skulle gå så knackade det på dörren. Det var min gamla följeslagare herr Ångest som bestämt sig för att vi skulle slå följe den här dagen. In i köket, ta en sobril för att försöka få den bekanta herren att gå sin väg. Det funkade inte.

Insåg med en gång att det skulle inte bli ICA för min del efter att jag lämnat trollen på dagis. Bara raka vägen hem och lägga sig och vänta på att det ska gå över = ligga i soffan och försöka andas och tycka synd om sig själv. Självömkan stod på schemat för dagen för att orka med allt som ska göras efter att trollen kommit hem från dagis.

När jag väl lämnat trollen på dagis slog tanken mig, jag har varken kaffe, mjölk eller cigg så det räcker under dagen. Den tanken var mer läskig än att gå till ICA. Jag hade tunnelseende, det brusade i öronen och jag ragglade som värsta fyllot hela vägen till ICA. Mitt mål var kaffe och cigg.

Nu sitter jag hemma, har precis rökt och fixat en kopp kaffe, och trots den ångesten som fortfarande sitter i, så känner jag att jag klarar nog det här ändå.

Nu är jag inne i gråtperioden igen. Allt får mig att gråta. Jag kan inte läsa tidningarna eller se på nyheterna. Allt känns svart, mörkt och hopplöst och jag vill bara gråta över hur världen kan vara så ond. Det är knappt så att jag kan se på tv över huvud taget längre. Jag bara gråter. Läser jag bloggar så bara gråter jag. Lagar jag mat så gråter jag. Köttfärsen blev lite för hårdstekt så jag gråter. Jag kryddade inte tillräckligt så jag gråter. Jag känner mig själv tillräckligt för att veta vad det här betyder. Ett steg nedåt till och jag är inne i det stadie där jag inte ens kommer upp ur sängen. Tur att jag har läkartid nästa vecka. Och när jag tänker på läkartiden, och att jag måste berätta hur jag mår, så börjar jag att gråta.

En liten demon sitter på min axel och viskar hela tiden samma sak i mitt öra. Nånting som jag vägrar att inse, vägrar att ta itu med. Om jag blundar för det kanske det försvinner. Det man inte ser finns inte.

Hela jag är redan kaos, även om det just för tillfället är under kontroll, även om jag kan kontrollera det. Men jag behöver inte lägga till en sak till på listan. Behöver inte att något nytt dyker upp, som jag måste reda ut, ta itu med, börja om från början. Jag klarar inte det nu när jag äntligen börjar att få fotfäste igen och ha allting under kontroll.

Jag är manodepressiv och har på senaste tiden äntligen börjat fungera normalt. Trots att jag ännu inte hittat rätt medicin efter två år så känns allt rätt bra, som om jag är på väg dit jag vill vara.

Jag har ångest. Ibland orsakat av yttre omständigheter, och då är det bara att ta itu med problemet. Ibland bara ett mörker som kommer utan förvarning, och då är det bara medicin som gäller. Men den går numera att kontrollera.

Jag har grava sömnproblem, och har alltid haft. Utan medicin sover jag ca 3 timmar per natt. Ibland ingenting. Men jag har lärt mig att hantera det, och tar mina mediciner som däckar mig när barnen inte är hemma.

Jag har otroliga problem med att få vardagslivet att flyta på. Allt som ska göras måste skrivas upp och schemaläggas. När jag ska tvätta, och vad som ska tvättas. När jag ska bädda. När jag ska börja med maten och vad som ska ätas. När jag ska tvätta ansiktet. När jag ska dammsuga och vilka rum. Min almanacka är fylld av alla vardagliga saker som ska göras och när de ska göras, för annars blir det inte gjort. Det är nästan så att jag måste skriva upp att jag ska gå och kissa.

Så jag klarar inte ännu en sak att lägga till på listan ”Liliths problem och hur vi ska lösa dem”. Men jag vet att jag inte kan blunda för det länge till. Den fjärde har jag läkartid, och jag vet att jag måste ta upp det med min läkare. Men jag vill inte. Jag har klarat av så mycket redan, och är varje gång rädd för att nästa gång, då kommer jag inte att klara det. Jag kommer inte att orka ta itu med ett problem till.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag är helt konstig. Jag är av naturen en negativ människa. Ser alltid problemen i allt. Nu är jag positiv.

Fick ett ryck idag också. Har alltid sett städning som ett nödvändigt ont. Men idag fick jag plötsligt lust att känna doften av nyskurat. Så jag har skurat, dammsugit, sopsorterat. Allt medans jag spelat musik, sjungit med, tagit små danssteg. Jag ler hela tiden. Lillebror tyckte att jag borde lägga in mig direkt, och syster yster bara skrattar åt mig. Jag vet inte varför jag är så här, men jag njuter av varenda sekund.

Nu är jag inne i en sån period igen. Och alltid när jag blir destruktiv så slutar det med ett krossat hjärta långt nere på botten. Det kunde väl vara värre antar jag, men när man är mitt uppe i det så känns det som att det aldrig kommer att ta slut, och man orkar bara inte mer.

Jag kan till och med förutspå hur det kommer att gå till: Jag kommer att hamna i säng med lilla lammköttet. Jag kommer att tro att jag har väldigt starka känslor för honom. Jag kommer att sväva på små moln i ca en månad samtidigt som jag har underbar sex. Vi kommer att dricka massor med alkohol, ha mysiga hemmakvällar och allt sånt. Sen, eftersom han är totalt fel för mig på alla sätt, så kommer jag i slutänden att få mitt hjärta krossat. Och det är en lång bit ner till botten när man faller högt uppifrån ett rosa moln. Nån som känner igen en skolboksbeskrivning av en hypoman period??

Jouren ringde inte upp igår, så att vi fick ringa tillbaka. Hon bad om ursäkt men hon hade glömt. Hon skulle genast prata med läkaren och ringa upp igen. Men ville förklara redan från början att de tänkte inte skriva recept på starka mediciner. Inga problem. Ge mig en kvällsdos så jag orkar med tills i morgon. Att låta kropp och huvud samla kraft så att det kommer tillbaka lite, lite ork tills i morgon.

Sen ringde hon upp. Självklart var det inga problem, jag skulle få den medicin jag behövde. Mobila teamet kunde köra ut den. Jag jublade tyst inom mig. Så här enkelt hade det aldrig gått förut. Tills hon berättade vilken medicin jag kunde få. Jag kunde få två tabletter propavan, och Theralen-droppar. Hallå, det funkar ungefär likabra som om jag skulle ta en sockerbit och ett glas saft. Kan ni inte läsa igenom min journal för att se efter vilken medicin som har fungerat??

Sjuksyster förklarade att de läst igenom de senaste anteckningarna, och där har det stått att jag är på bättringsvägen, och då ansåg inte läkaren att jag behövde nåt starkare. Men hallå!!! Det spelar väl ingen roll om jag är på bättringsvägen eller inte, utan hur jag mår JUST NU.

De kunde eventuellt tänka sig att ge mig något starkare, men då var jag tvungen att själv komma upp och berätta för läkaren hur jag mår, och hur jag har mått tidigare i såna här situationer. Åter igen: Läs min journal. Den sträcker sig över 10 år tillbaka i tiden, skumläs den bara. Ni lär hitta såna här perioder ändå, även om ni inte läser ord för ord. Det räcker om ni läser de två sista från jourbesöken.

Och hur ska jag kunna ta mig upp dit? Jag klarar inte av att gå ut. Jag vågar inte att gå ut av rädsla för vad jag kan göra mot mig själv om jag lämnas oövervakad. Jag kan inte ta med mig sambon, för han måste vara hemma med barnen. Det går inte att hitta en barnvakt sent på kvällen.

Behöver jag säga att det var en lång natt? Med mycket tårar, ilska och frustration? Jag blir så arg på sjukvården som bara ställer upp med att hjälpa på deras vilkor. Hade det ringt upp en människa som aldrig har varit i kontakt med psykvården innan så hade jag förstått. Men när min journal sträcker sig över 10 år tillbaka, och jag alltid har kunnat ringa upp för att få en kvällsdos när det är akut. Och helt plötsligt får jag nej. För att det sitter en läkare där uppe som fortfarande är under utbildning och inte ens är specialist inom psykvård. Jag är specialist på mig, och efter allt jag varit med om har jag säkert mer kunskap om psykvård än vad han har.

Så, vad gör man nu? Jag klarar inte av att vänta tills på måndag när jag kan ringa min vanliga läkare. Och i morgon är det kalas för loppan. 1 år fyller han på tisdag, så imorgon ska det firas med släkten. Hur ska jag orka med en massa människor, att le och låtsas att allt är bra, när allt som erbjuds mig är en sockerbit och ett glas saft?

Ringde apoteket för att kolla om min medicin kommit in. Vi ringde läkaren idag om det, när min sambo upptäckte att jag är på väg ner igen. Han upptäcker alltid det före att jag upptäcker det. Sköterskan sa att de genast skulle lägga en lapp till honom om det, eftersom att det var akut. Sambon ringde efter några timmar till apoteket för att se om det kommit in. När jag mår så dåligt orkar jag inte prata i telefon, kan inte, så han har fullmakt på apoteket för mig. När han ringde dit sa de att jag behövde min kod som jag har som +kund. Jag har aldrig sagt till om att jag vill vara det. Han såg sen i datorn att jag inte fått nån kod. Han kunde inte koppla mig vidare till mitt apotek för att de skulle ge mig det, utan jag fick ta mig ner på stan för att fixa det. Jag klarar inte ens av att gå ut utan att få sån ångest att jag inte kan andas. Hur ska jag ta mig ner på stan.

Ringde då jouren för att de skulle kunna titta om det kommit in. De kunde inte se att han ska ha skickat in nånting. Det var varken inskickat för Stesolid eller flunnisar. Sambon förklarade hur akut läget var, men förklarade också att jag inte kunde på några vilkor ta mig upp till jouren för att träffa en läkare. Men jag har varit uppe så många gånger att de teoretiskt skulle kunna skriva ut ett recept åt mig utan någon risk för att jag ska överdosera eller nåt. Har aldrig missbrukat tabletter eller kraftigt överdoserat. Vågar de trots det inte skriva ut något åt mig så kan mobila teamet komma hit med bara dosen som behövs ikväll.

Sköterskan sa att hon skulle prata med läkaren på en gång och sedan skulle de ringa upp igen. Det var för två timmar sen. De har inte ringt. Och jag känner att jag inte klarar så värst länge till utan Stesolid. Ångest får det att klia över kroppen, och hur mycket jag än kliar så försvinner det inte. Det kliar så mycket att jag ibland rivit upp stora blödande sår för att bli av med ångesten. Det står även i mina journaler. Förstår de då inte hur viktigt det är att de ringer. Att det är människor som inte orkar mer och förtvivlat behöver dem och deras hjälp???

Efter mitt utbrott igår så känns allt mycket bättre idag. Jag tror att jag behövde få ur mig alla jobbiga känslor. Att få ur mig det och sen få en nystart.

Loppans säng har flyttats in i skruttans rum och det funkar bra. Jag trodde att skruttan skulle vara totalt emot det, att dela sitt rum. Men hon är verkligen glad över att få ha sin lillebror i sitt rum. Så det här är första gången sen jag var gravid med skruttan som Kim och jag har ett eget sovrum.

Dagen har väl varit som vanligt. Jag har känt mig trött och orkeslös och tillbringat för tok på mycket tid framför datorn. Men inte lika mycket som vanligt dock, vilket även det känns bra. Jag har inte lika stort behov av att spela längre, inte ett lika stort behov av att fly bort från verkligheten. Även fastän att jag inte riktigt orkar med verkligheten heller.

Edra flirtar fortfarande hela tiden när vi spelar. På ett sätt känns det bra: Han vet inte ens hur jag ser ut. Alltså måste det vara min insida som räknas. Jag kanske inte är fullt så värdelös som jag uppfattar mig själv. På ett sätt känns det inte bra: Han har flickvän sen 5 år tillbaka. Vad säger det om honom som person som beter sig så?

I morgon ska vi till mormor på försenad påsklunch. Trevligt, men jobbigt. Att låtsas som om allting är bra. Att ens orkar göra sig i ordning när det känns tungt att ens byta om från pyjamas till mysbyxor och collegetröja.

Jag har även satt upp ett mål för mig själv: Att om ca 3 veckor ringa till försäkringskassan och vara redo för arbetsträning. Jag ska komma dit genom att inte slarva med medicinering, mat och träning.

1. Jag är tacksam över att jag känner levnadslust idag.
2. Jag är tacksam över att jag idag har ätit mycket för att vara jag.
3. Jag är tacksam över min familj.
4. Jag är tacksam över att jag känner hopp inför framtiden.
5. Jag är tacksam över att jag har orkat med skruttans utbrott utan att förlora humöret en enda gång

Lilleman ringde idag för att önska glad påsk. Han firar alltid hos farmor och farfar. Men det gjorde mig så glad att han ville ringa oss och önska glad påsk

När jag var ute i fredags så passade Kim på att prata med lilleman om att mamma är sjuk. Det verkade ha gått bra.

Allt är fortfarande nattsvart. När jag har såna här nedåtperioder så känns det som om de kommer att vara för evigt, men förnuftet berättar hela tiden för mig att det kommer att bli bättre. När man är långt nere så kan man bara komma uppåt, men när man är högt uppe så kan man å andra sidan bara komma ner.
Jag har med jämna mellanrum accepterat att jag kommer att ha svängningar. Ibland kommer jag att vara högt upp och allt är superbra, vissa perioder kommer jag att vara nere, och det kommer att vara svårt att hitta någon livslust alls. Just nu har jag inte alls accepterat att det är så. Jag är så trött, både psykiskt och fysiskt, jag är totalt slut och orkar och vill inte mer. Tack till underbara sambon som orkar de gånger jag inte gör det.
Och Winnerbäck. Utan hans texter vet jag inte vad jag hade gjort, han spelas dygnet runt nu här hemma. Trots att det inte är min smak i andra fall, men han är i alla fall min musikgud. Jag kan alltid känna igen mig i det han sjunger om. Oavsett om det är glatt eller deprimerat. Sambon har börjat kalla mig för hjärter dam här hemma pga låten Gråa Dagar. Det är nog sant. Nu ska hjärter dam göra ett nytt försök att sova.

Just nu är jag inne i en väldigt manisk period. Jag har så mycket energi så att det känns som om jag ska explodera. Allting går jättefort. Städa köket går på ingen tid alls, och på en timma så var det klart. Sen passade jag på att göra geleljus när jag ändå var i farten, och jag har druckigt hur mycket kaffe som helst.
Kläderna från H&M kom idag, så de ligger i tvättmaskinen just nu. Har redan hunnit tvätta två maskiner. Haft besök av moster som inte orkade stanna så länge pga hur jag är just nu. Ingen orkar med mig just nu, jag vet att jag är väldigt jobbig när jag är så här. Jag hinner knappt med att skriva, för hjärnan har redan hunnit med 100 meningar när jag bara har hunnit med att skriva två stycken. Jag sveper runt som en virvelvind och är osårbar. Jag behöver ingen mat, ingen sömn, ingenting.

Men jag vet ju att så småningom kommer jag ner. Det som kommer upp måste komma ner. Platt fall blir det. Men just nu passar jag på att njuta av den här känslan av att vara ostoppbar.

Den dag ett av mina läkarbesök löper problemfritt från det att jag kommer dit tills att jag går därifrån ska jag rita kors i taket.

Idag när jag kom dit så fanns inte min tid kl 15:30. Den stod som avbokad. Men ingen hade besvärat sig om att ringa mig och berätta det. Bara där var jag nära att börja gråta. Läkaren hade redan en patient, och skulle sluta för dagen efter den patienten så de visste inte om han kunde ta emot mig sen. Gråtvarning nr två. Jag ringde sambon på jobbet i upplösningstillstånd och han kom på en gång, gosis som han är.

Efter mycket om och men så fick jag äntligen komma in. Men det blev ett snabbt möte eftersom han egentligen slutat. Facit är en sjukskrivning på 50% så sambon kommer bara att jobba deltid och vara hemma med mig deltid, ny ångestmedicin, bort med medicinen som gör att jag går upp så mycket i vikt och återbesök i Oktober.

Fördelen med krånglet i början var att jag sparade 200 kr på att jag inte behövde betala för läkarbesöket, eftersom det var dom som gjort fel. Tack så mycket. Tror att det bara är typ två besök sista tiden jag behövt att betala pga allt strul.