Och så är Kim igång igen. Inte helt oväntat måste jag säga. Igår damp det ner ett gemensamt inkassokrav på obetalda dagisavgifter från 2006 och framåt, total skuld 8000kr. Jag blev inte ens förvånad. Det hände mer än en gång att han sket i att betala räkningar som ni alla vet.

Så jag frågade honom hur han ville göra med den räkningen, jag tänker fan inte betala 8000kr helt själv för något han ställt till med. Eftersom han sket i att betala räkningarna så borde han betala hela summan, trots att skulden är i bådas namn. Men det är ju mer troligt att helvetet fryser till is och att det börjar flyga grisar utanför fönstrena. Så jag föreslog att vi skulle betala hälften. Då får jag till svar att vi hade ju minsann kommit överens om att jag skullle betala den skulden så skulle han betala för tvättmaskinen. Eeeh, nej? Överenskommelsen om tvättmaskinen hade inget med skulder att göra. Och jag har sparat alla sms och liknande som visar vad den överenskommelsen gäller.

Till slut gick han med på att betala sin del. Bra tänkte jag, då är det bara för mig att lyckas hosta upp resterande 4000kr. Men inte då, hans del var ju inte hälften, utan hans sätt att räkna är att han betalar hälften av räkningarna, vilket då skulle vara 1400kr, ränta och inkassoavgifter tänkte han inte betala nånting av.

Och det som gör mig så riktigt satans förbannad är att jag har inget val. För att jag ska bli skuldfri måste jag betala resten av summan. Jag kan inte tvinga honom till att betala mer än så. De kan inte heller dela upp räkningen och sätta hälften i mitt namn, och hälften i hans namn. Så betalar han bara 1400 så har jag inget annat val än att betala resten.

Men vet ni vad? Nu är jag trött på att bli trampad på. Nu är jag trött på att han använder tvättmaskinen som utpressning för att han vet hur beroende jag är av den. Jag tvättar två maskiner per dag, och i våran tvättstuga finns det nästan aldrig lediga tvättider. Och jag är trött på att han smiter undan sitt ansvar hela tiden och låter mig reda upp skiten som lever på existensminimum medans han är sambo med två heltidsinkomster och mindre hyra osv.

Vill han ha krig så ska han få det. Vill han smita undan med att betala bara 1400kr så kommer han att få lära sig att det hade blivit billigare att betala hälften från början. Den här gången tänker jag slå tillbaka. Pappa hjälper mig att ordna en ny tvättmaskin, så när det är klart så kommer Kim att få 48 timmar på sig att hämta sin maskin, annars slänger jag ut den. Och jag vet att han inte kommer att hinna hämta den, vilket innebär att han kan inte lämna tillbaka den, för den finns inte mer, så då måste han köpa loss den. Och jag kan informera kronofogden om att han har börjat jobba igen, vilket han har låtit bli att göra, så då får han börja betala av på sin skuld där igen. Samma sak med skulden han har till Försäkringskassan. Och vad skulle hans sambo säga om hon visste att han fortfarande skickade porriga sms till mig? Jag har sparat vartenda ett av dem. Och vad skulle hon säga om hon visste att under tiden vi var tillsammans så misshandlade han mig psykiskt, fysiskt och sexuellt?

Som sagt, jag är trött på att bli trampad på, jag är trött på att fortfarande få reda ut all skit han ställde till med när vi var tillsammans och att han vägrar att ta sin del av ansvaret. Nu är det dags att han lär sig vem han har att göra med.

Jag avslutar med en låt som är klockren i hur jag känner för det aset.

Det är ju bara så djävla typiskt mig hela situationen. Kim börjar att bli samma person som han var när vi först träffades. Jag tror att det var bra för honom att vi flyttade ifrån varnadra. Han fick tid att reda ut sig själv, och vem han egentligen är utan drogerna. Han gick från pundare till pappa, och fick aldrig en chans att hitta sig själv.

Men självklart måste jag då falla för honom igen. Nu när han gått vidare och gärna kan tänka sig bra sex, men inget förhållande. Nu är situationen helt tvärt om mot förut. Förut hade jag gärna sex med honom, men inget förhållande. Nu vill jag så gärna bara mysa ihop mig i soffan med honom.

Jag kommer ihåg hur han fixade och trixade för att lösa så att jag kom hem ifrån Johan så fort som möjligt. Och när jag äntligen kom av tåget så stod han och ungarna där och väntade på mig. Han hade en ny blå t-shirt på sig som satt perfekt över hans slimmade överkropp. Då kunde han tänka sig ett förhållande, och jag bara sex.

Men nu, nu är det inte så. Så jag får sitta här själv i soffan om kvällarna och önska att det var vi igen, medans han sitter hemma och önskar att han fick komma över och sätta på mig. Men med tanke på våran historia så är jag inte förvånad över att han inte vill ha ett förhållande.

Och jag vill också så gärna ha sex med honom. Sexet mellan oss var alltid underbart. Men det går inte att enbart ha sex med nån man fallit för. Det gör för ont. Så jag säger nej, trots att hela min kropp skriker efter honom. Eller är det helt enkelt så att jag förväxlar nostalgi och lustar med kärlek??

Jag har försummat bloggen, jag vet. Jag har dragit mig tillbaka och samlat styrka och försökt att bringa nån ordning i mitt liv.

Ibland när jag tänker på att K och jag ska flytta ifrån varandra när som helst så känner jag mig så stark. Jag vet att oavsett vad som händer så klarar jag det.

Andra gånger känner jag mig så svag. Hur ska jag klara mig helt själv med ungarna? Men trots det så vet den logiska sidan av mig att jag kommer att må bättre så fort K är borta. Jag slipper må dåligt av alla gräl som är dagligen. Jag slipper vara rädd för att han är en gång ska gå för långt och göra mig illa, eller barnen. Jag vet att i det långa loppet kommer att bli bra för både mig och barnen. Ibland är det bara jobbigt.

What goes up must come down. Var tydligen lite för optimistisk i förra inlägget. När jag tror att jag är på väg åt rätt håll så går det bara ner igen.

K är orsaken som vanligt. Har gjort en hel del otrevliga upptäckter om honom. Bland annat att han setat på nätet och gått med i sidor för att hitta anonymt sex när dottern ligger och sover i samma rum som han surfar, och att kläderna han köpte till mig såg han som betalning för sex, vilket gör mig till en hora. Då blev jag arg. När jag konfronterade honom blev jag rädd. Det var JAG som gjort fel. Även när han konfronteras med rena fakta så blånekar han. Han verkar inte ens ångra sig. Han skryter för sina vänner att han kn*llade mig tills jag grät. Och åter igen, ingen ånger. Då blir jag rädd. Det enda han verkar ångra är att jag kom på honom. Och det enda jag ångrar är att jag någonsin träffade honom.

I morse hade jag sovmorgon. Vaknade av att de två minsta trollen kom intraskandes och ville nåt. Frågade vad pappa gjorde, han låg i soffan och sov. Stormar upp och ser mycket riktigt K ligga och snarka i soffan. Jag väckte honom och hans första ord var ”Jag är vaken”. Fan vad arg jag blir, det händer jämt. Hur kan han tro att jag vågar lämna barnen hos honom när han flyttat om han lägger sig och sover? Sen rabblas det alltid samma ramsa. ”Det ska inte hända igen, jag ska inte lägga mig ner, jag får skärpa mig.” Hade jag fått 10 öre för varje gång jag  hört det hade jag varit mer rik än Bill Gates.

Så har K åter igen lyckats, och åter igen så är allt mitt fel. Skruttan kom inspringande till mig i morse och kröp ner bredvid mig i sängen. Hon grät och ville inte gå till dagis. Dock har jag ett möte med personligt ombud här hemma klockan 14 idag, så tyvärr så kunde hon inte vara hemma. Då vänder sig K mot mig. ”Kan hon inte vara hemma hos dig?” Är du tre år och hör det så tar du för givet att du ska få vara hemma. Skruttan blev hysterisk när jag sa nej. Så jag grattade K att han åter igen lyckats och sa att han får faktiskt vara hemma med henne idag. Skruttan grät och grät för när pappa sa så så trodde hon ju att hon skulle få vara hemma och vägrade nu ännu mer hårdnackat att gå till dagis. Och tro mig, jag har inget emot att ha mina hemma små en dag, men just idag så går det inte. Det vägrade K att förstå och blev skitsur över att mitt förslag att han skulle vara hemma med henne. Nu är han dock på väg för att lämna lillklutt på dagis, sen hem igen för att vara hemma med Skruttan.

Nu blir jag åter igen så där trött på K och hans förbannade slarv. Den här gången är det mitt bankomatkort han slarvat bort. Han tror att det ligger nånstans här hemma, men om han tänker efter så kan det ju ligga på ICA. Fuck off.

Omg jag blir så trött på exet så att jag kan spy. Jag kan inte ens räkna alla de gånger han snokat igenom mobil, dator osv. Ikväll kom det igen. Jag var på toaletten och han i vardagsrummet. När jag kommer ut från toaletten är bland annat loggfilen från msn öppen. Han skyller på katterna. Katten hade tydligen hoppat ner på tangentbordet, högerklickat på startmenyn för att komma in i utforskaren, scrollat ner till mina dokument, klickat och därifrån tagit sig till loggfilen. Och inte vilken loggfil som helst, utan just den som är J. Ja det låter ju troligt. I såna fall måste jag ha världens mest smarta katt, och det är hon inte, tro mig. Sen när jag förklarar för honom att det omöjligt kan gå till så, så spelar han upp jordens show, skakar på huvudet, suckar och är allmänt förnärmad. And the Oscar of the year goes to…