En liten fråga till er Traderare. Jag har en stor, svart sopsäck full med urväxta barnkläder. Hade tänkt att sälja av dem på loppis, men det blir ju aldrig av. Så då tänkte jag slänga upp dem på Tradera istället. Men då kommer den stora frågan. Oftast står ju köparen för frakten. Hur mycket går fraktkostnaden på för ett barnplagg?

Fick ju minska dosen på min medicin från 250 mg till 150 mg pga att jag blev så otroligt trött, vilket är en av biverkningarna. Så trött att ibland gick det inte att väcka mig, och det funkar inte när man har småbarn hemma.

Jag ska ta 50 mg på morgonen, för att jag kanske ska vara lite nedvarvad under dagen, och 100 mg på kvällen. Har jag tur kan jag varva ner av kvällsdosen och behöver då inte en lika stor mängd sömntabletter. Men eftersom att jag hämtade ut  medicinen igår, så tog jag 150 mg igår. Eftersom jag inte blev trött av dem när jag åt 200 mg, utan först när jag kom upp i 250 mg, så tänkte jag att då är det ju bara att ta en sömntablett, för annars finns det ingen chans att jag skulle kunna sova. När jag åt 200 mg så tog jag två sömntabletter varje kväll.

I går tog jag en sömntablett, och var tvungen att gå och lägga mig klockan nio, och då hade jag ändå setat och nickat till några gånger. Sov till strax efter klockan sex i morse när trollen väckte mig, och jag är fortfarande så trött att det snurrar i huvudet, och det känns lite som om jag är på väg att trilla omkull  även när jag sitter ner. Så idag ska jag sova hela dagen när trollen är på dagis. Jag ska strunta i alla måsten och behöver och bara sova. Och ikväll när jag tar mina 100 mg så ska jag inte ta några sömntabletter alls.

Men jag kan inte låta bli att fascineras av hur kroppen fungerar. Det har varit många dosändringar med den här medicinen. Jag åt 200 mg och var tvungen att ta två sömntabletter för att kunna sova. Nu tog jag 150 mg, en sömntablett och har varit som en zombie sen klockan sju i går kväll. Ska bli väldigt spännande att ta 50 mg nu på morgonen. Men det gör jag inte förens jag lämnat trollen på dagis om jag skulle bli så trött som igår.

Jag är så fruktansvärt dålig på att be om hjälp när jag behöver, eller att ta emot hjälp när den erbjuds. Som nu när Kalle fick veta att jag har taskigt med pengar, och sa att det är bara att säga till vad det är vi behöver, så kan han köpa med sig det, och jag sa att det inte behövs.

Eller när han sa att vi kan ordna så att jag kan hämta ut min medicin, som är helt slut, och som det är otroligt viktigt att jag inte håller upp med. Då sa jag också nej, och att jag kan hämta ut den när jag får pengar den 20e.

Varför tackar jag nej när en vän är snäll och erbjuder sig när jag egentligen vill tacka ja. Jag var inte varför faktiskt. Men det känns då som att jag står i skuld till den människan, och inte bara ekonomiskt. Det ekonomiska har jag inga som helst problem med. Det är att någon ställer upp för mig, och jag har inte har någon som helst aning om hur jag ska kunna göra samma sak för den människan.

Vissa människor har problem med att säga nej. Jag har problem med att säga ja, och jag har ingen som helst aning om hur jag ska komma över det.

Igår blev jag av med alla trollen, tills på söndag när de två minsta kommer hem igen för att på onsdag åka till sin pappa och vara där en hel vecka. Kvällen tillbringades i trevligt sällskap med att titta på tv, äta pizza och allmänt slöa i soffan.

Har som vanligt sovit fruktansvärt dåligt på sista tiden. Kan inte äta sömntabletter när trollen är hemma. Så när de inte är hemma så passar jag på att sova ut ordentligt. Fredagsstädade igår, så det finns ingenting hemma som behöver göras idag. Kom i säng sent igår, eller rättare sagt imorse. Sov till klockan 15. Gick upp, satte mig vid datorn med kaffe. Har gjort absolut ingenting idag, och inget fel med det.

Varför får jag då så dåligt samvete varje gång det är så här? Jag har inga barn hemma. Ingenting som behöver göras. Jag kan tillbringa hela helgen med att ta det lugnt och samla kraft. Njuta av lugnet och återhämta mig. Knuffa undan allt kaos som spökar. Varför börjar jag då tänka på alla saker som jag kunde göra, men som inte hinns med i vardagen?? Som att få i ordning i klädkammaren. Eller rensa ut alla kläder jag som nu är för stora, som jag inte använder osv osv tills Karro kommer över på onsdag så att hon kan välja ut det hon vill ha. Eller rensa ut i skräpskåpet över kaffebänken där allt skit hamnar för att man inte vet vad man ska göra av det. Varför kan jag inte ta de här få dagarna till att göra just ingenting, samla kraft, och strunta i allt? Är det ”duktig flicka-syndromet” som spökar? Och hur blir man i såna fall av med det?

Tusen tankar snurrar i huvudet och håller mig vaken. Dels är det hela situationen med K. Han är svartsjuk, vilket gör att han blir elak. I kväll fick jag veta vilken usel människa jag är. Jag tar inte hand om hemmet, barnen eller nånting annat tydligen. Det var som att hälla vatten på en gås. Jag vet att jag är en bra mamma genom den kärlek och respekt mina barn visar mig.

Hemmet tar jag också hand om. Dock var K så fullt upptagen med att berätta allt han har gjort här (köra igång tvättmaskinen och diskmaskinen) att han inte stannade upp för att tänka igenom alla saker jag gör varje dag.

Han säger såna saker för att såra mig. Men han kan inte såra mig längre. Han har inte den platsen i mitt liv att jag tar åt mig av vad han säger.

Sen snurrar sötnosen runt i huvudet också, dygnet runt, oavsett om jag är vaken eller sover. Jag har fallit pladask för honom, vilket jag inte trodde skulle hända. Jag skulle ju njuta av mig själv och mina barn bara, men sen kom han och blev inkluderad i njutningen också. Det är underbart att vakna på morgonen och se ett sött sms på telefonen från honom. Det är underbart att se hans bild lysa upp på displayen när han ringer, och höra hans fina röst säga söta saker. Han gör mig glad och får mig att känna mig som en prinsessa. Och nu är han snart här. Snart är det fredag och han är bara min hela helgen. Sen snurrar tankarna igång på vad som händer efter helgen. Hur är det då? Vad är det då? Jag har sagt att jag är hans så länge han vill, och han säger det samma. Och jag bara njuter av den känslan som hela tiden springer runt i kroppen när jag tänker på honom, den finaste.

Det är så mycket som händer just nu, och det största är självklart separationen från K och allt runt omkring som blir. Boende till exempel. Kommer jag och barnen att kunna/få bo kvar? Om vi kan/får det, hur ska vi få allt att gå runt? Om vi inte kan/får det, vart ska vi då bo? Tänk om vi måste flytta till andra änden av stan. Hur blir det då med ungarnas dagis? Jag vill inte behöva byta dagis en gång till, men vill å andra sidan inte behöva dra upp dem ur sängarna innan solens ens har hunnit gå upp för att hinna i tid till dagis.

Arbetsträningen. Hur ska jag, med min telefonfobi, kunna hitta någonstans att vara? Om jag inte klarar av att ringa samtalen, vad händer då? Kommer allt att bara rinna ut i sanden? Och som vad vill jag arbetsträna? Och vad passar det bäst att jag arbetstränar som? Hur blir det med sena kvällar och helger om det blir butik?

Jag? Vad händer med mig? Allt det som händer runt mig just nu är positivt, men det hindrar inte att jag och min sjukdom påverkas. Just nu är det väldigt svajigt. Ena stunden högt upp, för att i nästa hamna långt ner. Sova 15 timmar på ett dygn, för att en vecka, eller bara några dagar, senare inte sova på flera dygn. I natt har jag inte sovit alls trots överdosering av allt för svaga sömntabletter och lugnande.

Läkare? Vad händer där? Jag sa ifrån med den läkaren jag hade. Jag skulle få en ny, men det fanns ingen på mottagning. Jag blev hänvisad till en annan mottagning. Den andra mottagningen hade lika stor läkarbrist och kunde inte ta emot mig. Jouren blev inblandad och har nu tagit kontakt med min första mottagning för att skälla ut dem så att de ger mig en läkare. Jag behöver starkare sömntabletter. Stilnocten fungerar inte och det är dags att åter igen sätta in benzo. Men de vägrar de att ge mig på jouren, som är det enda stället där jag har kontakt med läkare just nu. Och hur ska jag orka förklara allting på nytt för en läkare och lyckas övertyga honom att jag inte är nån vansinnig benzomissbrukare som bara har hittat på allt för att få tabletter?

Kan inte nån stanna jorden en stund innan jag trillar av?

Någon har sökt på ”billig hora” och hamnat här. Undrar om man kan stämma Google för det??

Varför är det jag som måste försvara mig inför alla att det är slut med K? Alla säger att han är så bra och hur kunde jag vara så dum att jag släppte honom? De har inte sett den sidan av honom som jag har sett. Hur våldsam han blir när han dricker. Hur han är med/mot barnen. Hur svartsjuk han är. Att han är så kontrollerande att han skickar över 50 sms om jag går ut på krogen. Hur han måste kontrollera datorn med jämna mellanrum så att han vet exakt vilka jag pratar med och om vad. Hans lilla ”problem” att hålla sig trogen.

Och varför är jag så dum att jag inte berättar för folk hur det verkligen är? Varför står jag bara och tar emot, och bekräftar vilken bra kille han är.

Ja, så har då turen kommit till mig att skriva. Från mimo har jag fått ämnet Hur förbättrar man svensk invandrings- och integrationspolitik?
Jag tror att för att det ska bli någon ändring, åt det bättre hållet, måste man börja ta tag i allt redan när de kommer hit. Att sätta dem i stora baracker med minsta möjliga standard, gör inte saken bättre. Att leva så gör att både barn och vuxna mår värre, och inte får en chans att återhämta sig och kunna starta ett nytt och bättre liv. Att växa upp bland baracker och betong utan en normal vardag är att behandla folk som djur, och gör man det tillräckligt länge så kommer de att bete sig som djur också.

Att få besked om uppehållstillstånd ska man inte behöva vänta flera år på. Efter år så har föräldrarna kanske fått arbeten, barnen har lärt sig språket och går i skolan, de leker med sina kompisar och gör sånt som familjer gör. Då, efter sju år, kan de få beskedet att de inte får bo kvar, de måste åka hem igen. Snabbare hantering av asylökande och fler handläggare.

Men det viktigaste är nog framför allt att se till att de kommer in i samhället så fort som möjligt. Sätt barnen i förskola eller skola, och låt föräldrarna lära sig språket och de grundläggande sederna här. Ge dem en chans. Sätt dem bara inte i en betongförort där de kan leva i sin lilla mini-värld och aldrig får komma ut i samhället. Låt dem vara en del av sin kommun, att få känna sig delaktiga, och att någon lyssnar på dem. Annars så får vi precis det vi har: Förorter med mest invandrare, där det är bråk och stök, svenska skinheads som bor i sina vita områden och hatar det de inte känner till, utav okunskap.

Min enkla lösning är: Behandla inte folk som djur, utan som människor, så kommer de också att bete sig som människor.

Jag har läst på massor av bloggar att de på helgen gör storkok så att de har matlådor till resten av veckan. Det låter ju jobbigt. Då går ju hela helgen åt till att laga mat. Ni äter ju ändå mat varje dag i veckan, varför då inte göra lite extra varje gång, stoppa ner i en matlåda, in i frysen och ta fram vid behov. Det är ju mycket enklare än att tillbringa hela helger med att göra matlådor åt två personer, för fem dagar. Blir ju tio matlådor bara det. Varför göra det krångligare än det behöver vara?