Vet att det har varit glest med inlägg, men jag har haft fullt upp med att designa den nya bloggen och flytta över inlägg. Snart kommer nya adressen, är bara lite kvar att pilla med.

Så vad har hänt sen sist? Vi kan väl börja med tandläkaren. En snabb undersökning med bara spegeln visar att det är troligtvis visdomstanden som bråkar, med tanke på att jag bitit av en del. Så Citodon utskrivet om gud vad skönt det var. Ibumetin hjälper ju inte så där jättebra.

Efter tandläkaren tog jag en kaffe hos mamma som är sjukskriven pga axeln. Så kan det gå när man har firmafest . Vi snackade lite skit och bytte lite tabletter. Hon hade fått diklofenak, eller vad den heter, mot värken. Tyvärr kan hon inte äta dem eftersom hon blir dålig av dem och får i stort sett alla vanliga biverkningar man kan få. Så hon fick citodon av mig och jag fick diklofenak av henne. Gammal hederlig byteshandel.

Efter mamma var det en promenad till praktiken som gällde. Det tog ungefär en halvtimma och jag kan konstatera samma sak åter igen. Jag verkligen avskyr att promenera. Det är bland det mest tråkiga som finns.

Väl framme på praktiken fick jag en underbar nyhet: Jag får fortsätta!! De trivs så bra med mig att de ville ha mig kvar. Gud vad glad jag blev. Jag hade fasat för att börja på Vilsta sporthotell där jag bland annat skulle få hjälpa till i köket.

Eeeh, vänta nu. Är inte arbetsrehabilitering något man ska göra inom de områden man kan tänka sig att jobba inom? Jag kommer aldrig någonsin att p något sätt jobba med kök och matlagning. Aldrig.

Men de goda nyheterna blev flera. När min handläggare på Tunaprojektet var på besök för att se hur det gått under prövotiden så sa han att fortsätter jag som jag gjort så är det stor chans att jag får jobb där efter praktiken.

Sen har det varit en del människor, ingen nämnd och ingen glömd, som gnällt på att man kan väl inte jobba i videobutik? Vad är det för framtid? Men det orkar jag inte bry mig om. Jag jobbar hellre på ett ställe där jag trivs med medelmåttig lön, än ett jobb som är bra betalt där jag vantrivs. Och någon måste ju jobba i videobutik också, hur ska ni annars kunna hyra film, köpa glass och godis och sola?

Kalle har gnällt på att min blogg har blivit tråkig. Jag vet, jag skriver inte så värst mycket, och när jag gör det blir det väldigt lite och inte så värst personligt. Jag lovar bot och bättring. Om inte annat får ni följa min väg från blobb till sexbomb. Eller nåt.. Fast idag har jag inte tid att vara djup och personlig. Jag och ungarna ska ut i sandlådan och när de har somnat ska jag äta så mycket onyttigt att en bulimiker skulle bli avundsjuk på hur mycket jag kan vräka i mig. För nu är det ju sista chansen. I  morgon börjar det nya livet. Uj uj, vad har jag gett mig in på?

Jag har världens bästa tandläkare, helt klart. Sista året så har en tand börjat göra ont som fan så det har varit smärtstillande dygnet runt. Så till slut tog jag tag i det och ringde. Utan problem skrev han en remiss tills specialisttandvården på sjukhuset, eftersom jag behöver sövas när det är nåt som behövs fixas.

Dock så är det ca 6 månaders väntetid på narkosen, vilket innebär att jag kommer att få fortsätta att gå på smärtstillande, och det är dyrt, flera 100 i månaden vilket jag egentligen inte har råd med. Jag får ju bara ersättning för de mediciner som är på recept.

Så jag ringde min tandläkare för att be om recept. Inte helt förvånande så ville han göra en undersökning för att se vilken sorts medicin som behövs. Jag förklarade att jag får bara ersättning för ett besök, vilket är det på specialisttandvården. Så jag får ett gratis besök hos honom. Och han har lovat att inte peta, bara titta. Jag älskar min tandläkare.

Jag ska inte gnälla över något innan jag har försökt. Att jag aldrig lär mig. Praktiken är faktiskt helt ok. Jag går inte sysslolös, och det finns så mycket att lära. Och det är just det jag kommer att ta till mig, lärandet. För även om jag inte får vara kvar där så har jag ändå lärt mig mycket. Och de märker att jag vill lära mig, jag är den som jobbar hårdast, som alltid själv ser till att ha något att göra. Den andra tjejen som är där gör inget förens de säger till att det behövs göras. Och det i sin tur gör att de ber mig i stället, för att jag visar att jag vill och att jag försöker.

Så nästa gång ska jag inte gnälla förens jag har provat på det. Ska i alla fall försöka att inte göra det.

Det är lite mycket i livet som händer just nu som gör att det inte blir så mycket skrivet. En släkting som gått bort, kalas och presenter som ska ordnas, tunaprojektet börjar att komma igång och lite smått och gott. Men jag återkommer snart.

Pratade med mitt personliga ombud igår och förklarade situationen, och hon lovade att prata med min handläggare idag på morgonen för att kolla vad som händer och vart mina pengar tagit vägen. Sen skulle hon höra av sig till mig. Jag har fortfarande inte hört någonting, men som tur var så var Kim snäll och lånade mig 300kr tills dess att jag fått mina pengar. Fan vad arg jag är. Enda anledningen till att jag låg ut med alla pengar var ju för att jag blev lovad att jag skulle ha dem på kontot senast onsdag.

Jag ligger ute med drygt 1000kr som skulle ha kommit in på kontot igår. Kom pengarna? Haha eller hur. Har de kommit idag? Haha eller hur. Dock finns det tre insättningstider på min bank. Midnatt, lunch och klockan tre på eftermiddagen. Kommer de inte in då vet jag inte vad jag gör. Jag får hem ungarna i morgon, och har 200kr kvar på kontot, en son med hög feber som behöver alvedon, som tog slut förra sjukomgången. Jomensåatt… det här blir ju min ångest bättre av.

Kim ska ju börja ha småtrollen varannan vecka från och med 1 april. Så det är en del som måste fixas med, underhåll ska stoppas, kolla bostadsbidrag osv. Underhållet fixades snabbt på telefon. Det roliga var när jag kollade upp hur det blir med bostadsbidraget. Bor barnen 50% hos mig OCH är skrivna hos mig så blir det ingen ändring, så jag måste in lämna någon blankett. Om de däremot bor 50% hos mig MEN är skrivna hos Kim så blir det däremot en annan summa.Hur fan går det ihop. Oavsett hos vem de är skrivna så har jag dem 50%. Borde då inte bostadsbidraget vara det samma oavsett hos vem de är skrivna? Håhå jaja, nu börjar jag förstå varför alla handläggningstider är så långa med alla deras konstiga regler.

Tog mina 50 mg igår efter att jag hade lämnat trollen på dagis, och insåg att det var lika bra att lägga sig. Tröttheten satt fortfarande i, och inte blev det bättre av att proppa i sig mer medicin som gav tröttheten en ny knuff. Så jag körde igång sista dvdn med Numb3rs och slocknade nästan på en gång. Tror att jag kämpade tappert i två avsnitt sen var det kört. Vaknade av alarmet som sa att det var dags att gå upp och gå och hämta trollen.

Så igår kväll tog jag 100 mg, och lät bli sömntablett. Det tog evigheter att somna. När jag väl bestämt mig att gå upp och ta en tablett var klockan tre på natten och insåg att det inte skulle hålla, då det bara var tre timmar kvar tills småtrollen skulle vakna. Så ingen sömntablett för mig.

Idag är jag inte det minsta trött. Så nu kanske jag kommer in i rätt rutin med medicinen. Tar mina 50 mg efter att jag lämnat trollen, men tror inte att jag kommer att behöva lägga mig, eftersom jag är pigg nu. Igår så var jag ju dödstrött när jag gick upp. Sen tar jag mina 100 mg ikväll och en halv sömntablett för att se om jag får sova. Får jag inte det testar jag nästa kväll med 100 mg som jag ska, och en hel sömntablett.

Det är det jag inte gillar med ändrade doseringar eller nya mediciner, man får börja om från noll för att hitta ett sätt att få det att fungera på. Men jag har en bra läkare som tipsar om hur jag ska göra för att undvika att bli trött, hur jag ska dosera osv. Och som låter mig experimentera själv med när jag ska ta vilka mediciner.

Och i morgon ska jag hämta ut en ny medicin. En antideppresiv som även har visat sig fungera bra på de med adhd. Den gör det lättare att fokusera och koncentrera sig bland annat. Nackdelen var att man kan bli lite lätt rastlös av den. Så bra, då tar vi den på morgonen så kan den få bort tröttheten som blir av sömntabletterna som jag måste ta för att få någon sömn. Så att snart kanske jag kan få in en rutin på medicinen och fungera som folk om dagarna. Än så länge har det varit supertrött sova hela dagen, eller hyperenergi och springer runt som en skållad råtta.

Igår var jag så trött att jag inte ens kom ur pyjamasen. Vilket iofs är en fördel när man ska gå och lägga sig igen. Det mest ansträngande jag gjorde var att värma en matlåda i micron. Men idag har jag så mycket energi att jag har svårt att sitta still. Så idag ska det storstädas här hemma, bäddas rent och allt sånt. Allt medans Smokiekonserten spelas på tvn, som Kalle var snäll nog att se till att jag fick hem. Men varför sitter jag här och slösar tid för, när jag har saker som ska göras hemma?

Vet ni vad det här är? Jo det är min bokningsbekräftelse på en kryssning där Smokie ska spela. Tror det blir fjärde eller femte gången jag ser dem. Så just nu känns det som att vänta på julafton.

Jag älskar att se vilka sökningar ni gjort för att hamna här. Ni är konstiga människor som läser min blogg måste jag säga.

Skruttan mådde inte så bra idag, så istället för kalas och pulkabacke så blev det till att försöka roa dem inomhus. Det blev ett bad, och sen byggde jag en koja åt dem där de för tillfället leker spioner. Och jag är så trött och sitter och räknar minutrar tills det är dags att lägga dem så jag kan krypa upp i soffan för resten av kvällen.

Jag kan inte komma ihåg när jag sist var uppe vid den här tiden när trollen inte var hemma. Sitter här med andra muggen kaffe och försöker planera dagen.

Om en timma går min buss till mitt möte jag ska på. Efter det ska jag ner på stan och fixa mitt träningskort och lite annat. Bussen till ICA för att handla nya grönsaker. Hem och göra en sallad med fullkornspasta och kyckling. Fixa lite hemma.

Ikväll ska jag träna. För första gången på 100 år känns det som. Men det ska bli skönt, behöver sparka igång kroppen lite. Träning är min drog. Men det har varit ett långt uppehåll nu, livet kom i vägen. Först var det allt med separationen, sen när den var klar så var det så mycket runt omkring som skulle fixas, så det var dit min energi gick. Men nu flyter livet på så nu är det bara att köra igång. Längtar redan tills ikväll.

I morgon ska jag på möte med en samordnare på öppenteamet. Vi ska diskutera rehabpraktik. Det har kommit ett nytt projekt som verkar väldigt intressant. Den rehab som försäkringskassan höll i tillsammans med af sög rätt stort, de kunde ringa och berätta att de hade bokat ett möte som började om en timma, utan någon hänsyn till om jag kunde den tiden eller inte. Ingen som helst framförhållning. De ringde om en praktikplats, och min handläggare blev fly förbannad på mig för att jag hade urinvägsinfektion, och inte hade någon som helst möjlighet att befinna mig på andra sidan stan om 30 min.

Så det sket jag i rätt fort kan jag tala om. Att ha en menlös sysselsättning, som att stoppa skruvar i en påse och andra liknande sysselsättning ser inte jag som om det är en möjlighet för mig att komma ifrån sjukskrivningen och ut i arbetslivet.

Det här projektet verkar lite bättre. Det är invidsanpassat vad gäller var man ska vara, vilka tider osv osv. Jag ser fram emot det så pass mycket att det inte ens stör mig att jag måste gå upp klockan sju imorgon bitti när jag är barnledig.

Idag ska jag göra saker. Det är ovanligt. Eller ja, hemma fixas och pysslas det konstant, men idag ska jag utanför hemmet. Vilket äventyr. Först ska jag ner på stan och fixa ett träningskort, köpa present till bästa Kalle, hem till bästa Kalle, sen hem till moster och bli bjuden på mat och spela backgammon.

Fast Kalle är lite elak, jag frågade honom vad han önskade sig, och det var mest fred på jorden, ingen svält, rädda alla djur som far illa osv osv. Då har jag bara en liten fråga, hur slår man in ett sånt paket? Det lär gå åt massor med tejp och snöre.  Inte ens jag som är paketberoende och älskar att pyssla ihop originella paket har så mycket snöre och tejp. Funderar på att köpa honom ett medlemsskap på friskis bara för att. Så kan vi träna step up tillsammans.

Jag hatar att städa. Av hela mitt hjärta. Endå så gör jag det dagligen. I min familj räcker det inte med en städdag. Med tre barn, varav två dagisbarn, och en katt som gillar att håra stora tussar med päls är det daglig städning som gäller. Men nu har jag hittat nåt som gör det hela lite lättare. Jag kopplar datorn till tvn, drar på alla mina konserter med Eminem och sen är det bara att tuta och köra.

Och i eftermiddag kommer Kalle för att vara social. Vi ska äta paj och dricka kaffe, och jag tänkte bjuda honom på middag också. Vi kommer att se ut som familjen Svensson. Det är väl bara att dra ner några avsnitt av På spåret, eller Let’s dance eller nåt, så är svenssonbilden komplett.

Igår kväll satt jag och pratade på msn, när jag kände att jag började få en lätt huvudvärk. Inget konstigt med det, då jag alltid kraschar av att storhandla. Det blir för mycket för lite stresskänsliga mig.

Men huvudvärken blev värre och värre och slutade med att jag satt med tre tjocka tröjor på mig, invirad i en filt och frös och kallsvettades. Det var bara att säga god natt på msn och krypa ner i sängen. Tog boken från nattduksbordet men insåg efter bara några ord att läsa var inte att tänka på. Migrän var på väg, så det var bara att släcka lampan och försöka att slappna  av och inte tänka på illamåendet.

Lyckades somna till slut, men innan kunde jag konstatera att det skulle ju inte bli någon promenad i gamla stan med Kalle, som vi planerat hela veckan. Det skulle nog inte bli någonting med Kalle alls, eftersom jag troligtvis skulle ligga med migrän hela dagen.

Men jag vaknade upp och mådde finfint. Trött som fan bara men förutom det inga större problem. Men bestämde mig för att skippa gamla stan ändå, just på grund av tröttheten. Men Kalle kommer över sen och käkar paj och umgås. Så planen för idag är att göra mig i ordning, gå och handla det som inte hittades igår när vi storhandlade (tre timmar och 2400kr fattigare), hem och röja vardagsrummet efter trollen som är hos pappa och sen kommer  Kalle över. Det vankas hemmagjord annanaspaj och sen ska jag få min utväxt färgad. Massa prat och umgås, konstatera att vi återigen är bäst i världen. Det blir en bra lördag det.

Det är lite dålig produktion på inlägg här nu, men det är bara för att varenda ledig sekund går åt till det där förbannade broderiet. Det har legat i lådan i ett halvår, men nog fan måste jag se till att börja i sista sekunden. Jag sparkar mig själv därbak, sen fortsätter jag att brodera.

Jag ska hinna brodera två tavlor på drygt en vecka. Tur att jag kommer att vara barnledig i sex dagar. Vill ni mig nåt så hittar ni mig i soffan, i skräddarställning, svärandes ca 20 timmar om dygnet.

En annan fördel med att få nästan allt gjort innan man lämnar på dagis, är att om man efter dagis kommer hem och tar en varm dusch, och blir trött av det, så kan man lägga sig och sova middag ett tag

Jag har alltid varit en nattmänniska. Redan när jag var yttepytteliten så var jag det. Efter att alla i familjen hade somnat, så klev jag upp mitt i natten och lekte. Och ni som följt bloggen ett tag vet om mina sömnsvårigheter. Att gå vaken i två dygn har inte varit något problem för mig.

Men den senaste tiden har det hänt något. Att kliva upp klockan sex på morgonen har blivit rutin, och inte speciellt jobbigt. Visst, de första minutrarna skulle jag kunna döda någon för att få somna om, men redan innan kaffet runnit ner i kannan så känner jag mig, om inte pigg, så i alla fall med i matchen.

Och dagarna blir så mycket softare också. Hälften av det jag gör efter att jag lämnat småtrollen på dagis hinner jag göra innan vi går iväg på morgonen. Vi stressar inte iväg till dagis längre, förutom vid några få undantag, utan gör oss lugnt i ordning, och kommer oftast lite tidigare till dagis.

Jag vet inte vad som hänt, men jag gillar det. Jag har mer ork och energi, är gladare och mår bättre rent allmänt. Jag som alltid tyckt att morgonmänniskor är varelser från yttre rymden har nu blivit en sån. En Alien. Jag gillar att gå upp på morgonen, tända några smålampor och dricka kaffe och ha morgonmys med trollen.

Men när de inte är hemma så kommer nattmänniskan tillbaka. Då sitter jag gärna uppe till sent, och sover lite längre på morgonen. Men mina mornar med trollen skulle jag inte byta bort mot allt i världen.

Jag vet inte varför, men idag är det en ovanligt trött morgon. Jag är alltid otroligt trött när jag går upp, men efter två muggar kaffe är jag med i matchen igen. Inte idag. Jag sitter och nickar till hela tiden. Ingenting funkar. Jag misstänker att det är för att Kalle var här igår, och det var så trevligt så jag glömde bort att ta min medicin vid den vanliga tiden och istället tog den två timmar för sent. Det är INTE bra. Det kommer att sluta med att jag slocknar i soffan och trollen river huset under de tio minuter jag sover.

Nu har jag gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har tagit mitt första steg till en kontakt med min värsta fobi i hela mitt liv. Något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Men jag kör den fega vägen och kör på sövd vid kontakt med denna fobi. Hoppas det går vägen. Nu måste jag bara lösa hur jag ska kunna finansiera detta möte, det är en väldigt dyr historia med specialistvård.

Och ja, det är klassad som en fobi, eftersom denna människa bara har 10 patienter, och dessa 10 är de med värst fobi i stan, och jag ligger etta på hans lista. Och jag  säger inte emot. Speciellt inte som jag som första steg bara behövde skicka iväg ett mail, och bara det gjorde mig så skakis att det utlöste en panikattack och jag var tvungen att gå och gömma mig på toaletten tills det var över. Det snurrar fortfarande i huvudet och flimrar framför ögonen, trots att jag vet att det är nödvändigt.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Småtrollen lekte fint ihop och jag satt med en mugg kaffe och småsurfade lite. I nästa sekund blir det världskrig över ett ritpapper, sonen fick gå in i skämshörnet en minut och mitt kaffe kallnade.

För att få lite balans efter min nyttiga promenad och att kroppen inte fått nåt godis tänkte jag att vi skulle äta pizza till middag, vilket händer ungefär en gång i kvartalet. Jag kan mycket väl köpa pizza när det är bara jag hemma, men är ungarna hemma så lagar vi mat.

Men nu blev det som sagt pizza, så jag ringde Målet och beställde åt oss så det skulle vara klart när jag kom fram. Rasmus passade småtrollen, eftersom det brukar ta ungefär 10 minuter fram och tillbaka. När jag kom fram var maten klar, och jag skulle som alltid betala med kortet. Nehej, det funkade inte, köp godkännes ej. Han försökte en gång till, precis samma sak. Och jag visste att jag hade pengar, eftersom underhållet kommit in samma dag.

Men eftersom maskinen vägrade läsa mitt kort så var det bara att gå och ta ut pengar. Fick springa hela vägen till Fröslunda, vilket tar ca 1o minuter. När jag kom fram var det en lång lång kö vid automaten. Fick till slut ut pengar, sprang hela vägen tillbaka. Betalade maten och gick i snabb takt hem. Så allt onyttigt jag fick i mig av pizzan hade jag redan förbränt i förväg. Det tog nästan en timma från det jag gick utanför dörren tills jag var hemma igen. Och så kallar de det för onyttig snabbmat. Pfft!!!

Jag tror det börjar bli dags för mig att lägga in mig. Jag är nog lite schitzofren tror jag. Efter att jag lämnat trollen på dagis tog jag en stärkande långpromenad. Bara det är skäl nog tror jag. Och istället för att gå hem och slänga i mig en kexchoklad eller något liknande så åt jag näringsrik musli med bär och till det yoghurt.

Nu är klockan inte ens lunch och jag är färdig med allt jag ska göra här hemma. Har även fixat matsedel för nästa månad, och planerat storhandlingen. Ute i god tid med tanke på att vi inte ska iväg och handla förens nästa lördag. Och nästa fredag ska jag ner och fixa träningskort också. Mamma och jag ska träna ihop. Hur ska det här sluta?

Nu har jag fått hem två otroligt trötta småtroll. Maja har krupit upp i fåtöljen och tittar på Bambi, och har fullt upp med att hålla sig vaken. Leo har fullt upp med att leka med mitt tangentbord som var sönder. Det är hans dator. Och jag fixar middag och pussar på mina troll med jämna mellanrum. Nu är saker och ting som de ska vara.

En liten fundering som slog mig. Hur kommer det sig att även den mest pedantiska människa alltid har totalt kaos på sitt databord? Jag känner nog inte en enda människa som alltid har ordning där.

På mitt databord hittar vi för tillfället

• En tom ölflaska
• Ett anteckningsblock som ska ligga i väskan
• En tom julpåse från glitter
• Tre tomma ciggarettpaket
• En tom påse från clas ohlson
• en liten kudde format som ett rosa hjärta
• En julnalle
• 4st böcker som ska skrivas in i bokblogge
• En orm i tyg som Rasmus gjort åt mig på syslöjden
• Två tomma förpackningar som har innehållit marsipan
• En solfjäder i plast jag köpte i Israel när jag var 9 år
• En tom förpackning pappersnäsdukar
• En full förpackning pappersnäsdukar
• Några cd-fodral
• En handduk
• Handkräm
• Ett armband Maja gjort åt mig
• Ett tomt fodral som innehållet game card till wow och som ska innehålla en dvdskiva med barnfilm
• Lite tomma godispapper
• En mobil
• En hemtelefon
• En värmeljuslykta

Och då har jag bara räknat upp det som INTE ska ligga på databordet. Skulle jag räkna upp allt som är här, som ska vara här då hade jag fått sitta här tills i morgon.

Vad har ni på erat databord? Ni är så dåliga på att kommentera (förutom Ulrika:)) så jag får försöka locka er till att göra det, med mitt otroligt smidiga sätt.

Idag var jag på stan. Hade inte lust överhuvudtaget då näsan är fylld med snor, huvudet med bomull och kroppen med feber. Men var tvungen att åka ner och fixa lite saker. Rasmus ringde efter skolan, så vi hade sällskap på stan. Det var då jag insåg att jag är sjukare än vad jag trodde. Jag uträttade mina ärenden på stan, köpte det jag skulle ha, och inte förens vi satt på bussen hem kom jag på att jag inte köpt en bok, inte ens tänkt tanken på att gå in på Bokia ens. Rasmus ville ringa psyk direkt och frågade efter numret. Det var nästan så att jag gav honom det.

Jag har planerat länge på att börja med frukost. Fram tills nu består min frukost av två stora muggar med kaffe. Men så såg jag reklamen där de säger att frukostätare har dokumenterat lägre BMI. Då slopade jag alla planer på frukost. För tillfället ligger min matchvikt på mellan 45 och 48kg och jag har storlek S i kläder. Jag är iofs bara 157 ståtliga cm lång, så jag ska inte vara mycket större än så här.

Men vad skulle då hända om jag började med frukost? Då skulle jag ju bli anorektiskt smal och få köpa kläder på barnavdelningen. Jag fortsätter nog med kaffet tror jag.

Jo men visst, det var det kära papsen hade på hjärtat. På min födelseatest står det ju fader okänd. Det kan skapa vissa problem i framtiden vad gäller arvsrätt osv. Så pappa ville att vi skulle göra ett faderskapstest för att juridiskt fastställa att han är min pappa. För min skull. Orsaken enligt honom till att det står fader okänd var av ekonomiska anledningar. Hur man kan välja bort att officiellt vara pappa åt någon för att spara någon tusenlapp i månaden är för mig obegripligt. Men han vill ju fixa det nu i alla fall. Eller ja, han bad mig kolla upp hur man går till väga så skulle vi lösa det sen. Jag har en konstig känsla i magen av allt det här. Mycket gammalt kommer upp till ytan. Och trots att jag är glad att han vill ordna det, och att han var tillräckligt rak och berättade en del av anledningen till att jag på papper bara har en mamma, men ingen pappa, så känns det lite olustigt hela alltet.

Kära pappsen ringde mig idag för att höra om jag skulle vara hemma. Han hade lite dvdfilmer till ungarna som min lillasyster växt ifrån som han skulle lämna här. Sen hade han tydligen något han ville prata med mig om. Han försäkrade mig om att det inte var något dåligt så jag behövde inte vara orolig. Men tydligen kunde han inte ta det på telefon. Så nu är jag så nyfiken att jag spricker. Man får inte säga såna saker till mig för då kan jag ju inte tänka på annat. Vad för positivt kan vara så viktigt att man måste ta det öga mot öga? Jag måste få veta nu!