Igår var en bra dag, med undantag då av att trollen åkte till pappa för en vecka. Hade telefontid med min läkare, som gick oväntat bra. Äntligen har han tagit det här med ångest på allvar. Vi har ju inte riktigt varit överens om det. Han har tidigare ansett att visst kan man ha ångest, men ta sig utanför dörren kan man alltid ändå, det gäller bara att intala sig själv att man kan det. Så funkar det ju inte riktigt för mig. Vissa dagar klarar jag av att hantera ångesten och då är det inga problem att ta sig utanför dörren. Musik i öronen och ut, det funkar fint.

Andra dagar så låser sig hela kroppen. Då går det inte att ta klivet ut, oavsett hur mycket jag vill det. Har fått ställa in möten och läkarbesök osv just pga ångest.

Men nu har tydligen min läkare tänkt om, och insett att det faktiskt är ett stort problem för mig. Så han skrev ut en medicin som är lite annorlunda än de vanliga ångestdämpande jag äter. De äter jag ju bara vid behov, när jag har ångest. De här ska jag ta morgon och kväll så att de hela tiden är aktiva i kroppen och kan förhindra att jag får ångest, och när jag får det så dämpar de ångestattackerna.

Sen tog jag även upp det där med att jag vill boka tid för ett läkarbesök så att vi kan gå igenom vad min diagnos innebär. Jag fick ju inte veta någonting, utan det lilla jag vet har jag snappat upp från olika bloggar med folk som har samma diagnos som jag har.

Den sista och största saken var att jag sa att jag fått veta att det finns ett DBT-team här i stan, och jag vill gärna ha en remiss dit. Hade väntat mig att han skulle säga något om att han ville vänta med det tills alla utredningar är klara osv. Men icke, han sa på en gång att han tyckte att det var en väldigt bra idé och att han skulle skriva en remiss på en gång.

Nu vet ju jag inte så mycket om vad DBT innebär mer än att det är inriktat mot folk som har diagnosen Borderline. Så han förklarade lite, och nu vet jag vad jag kommer att syssla med de närmsta åren. Nu vet jag ju inte om det går till så här i alla städer eller bara här i Eskilstuna. Men tydligen är det en intensiv behandling flera gånger i veckan, som kan pågå i några år. Funkar finfint med mig.

Visst vill jag komma igång och jobba, men det får vänta. I längden tjänar jag på att köra det här i några år för att komma tillrätta med mig själv. Skulle jag strunta i det här och gå direkt på jobb, så är sannorlikheten att jag kommer att krascha rätt stor.

Så nu är det en väldigt nöjd Lilith för tillfället. Iofs, så som jag funkar så kan det hända att innan dagen är slut så har vi haft en nöjd Lilith, en deprimerad, en glad, en överlycklig, en sorgsen, en förbannad, en stressad osv osv.

Just nu är det mycket ångest. Ångest över ekonomin den här månaden. 400kr mer i räkningar pga att min rabatt hos Bredbandsbolaget är slut, så nu betalar jag fullpris. Det hade iofs varit helt ok om det inte var så att mina inkomster kommer att minska med någon tusenlapp iom att småtrollen kommer att vara varannan vecka hos Kim. Så där försvinner underhållet på drygt 2000kr. Och sen sänks ju min norm hos försörjningsstöd. Och mitt i allt detta så ska jag ha råd att köpa presenter åt Skruttan som fyller nästa månad, baka och köpa tårta som går på någon hundring. Hur det här ska gå ihop är något min hjärna sysslar med dygnet runt för tillfället. Och då hamnar ångestfaktorn på en stark 12 på skalan 1-10. Bajs

Jag har lyssnat oroväckande mycket på Winnerbäck idag. Alla som känner mig vet att när det spelas mycket Winnerbäck är jag på väg neråt. Fast jag vet inte om det bara är ångesten som gör att det känns som så, eller om ångesten var första steget ner, och nu kommer det andra. Så det som jag hade planerat skulle bli en rätt kort sjukskrivning kan nu i själva verket bli hur lång som helst. Jomensåatt det här blir skoj det.

Vaknade i morse och gjorde som alltid. Kissade, satte igång kaffet och satte mig vid datorn. Drack kaffe och läste bloggar, snurrade runt på facebook osv. När sista klunken kaffe var svald och det började bli dags att kickstarta dagen så kom ångesten och gav mig en jättekram. Och dagen som började så bra.

Efter ett samtal med min läkare så är jag nu sjukskriven fram tills jag har hittat den nya vardagsrutinen och inte längre känner ångest dygnet runt. Han ökade doseringen av en medicin, och vi ska höras igen nästa vecka för att se om det kan behövas göra något mer.

När jag tänkte på det så slog det mig, efter att han gav mig diagnosen borderline så har vi inte pratat om det. Ingen förklaringen om vad det innebär. Eller ja, det kanske jag fick då, men det fastnade inte i huvudet i alla fall, har inget minne av det alls. Och vi har inte diskuterat någon form av behandling alls, vare sig medicinsk eller kbt. Det måste jag prata med honom om nästa gång. Vi har ju enbart inriktat oss på att jag ska bli diagnosfri från det bipolära, och ta en sak i taget. Men även om vi ska lösa ett problem i taget, så vill jag gärna veta vad min diagnos innebär.

Idag var jag på ett första möte med Tunaprojektet. Svårt att förklara riktigt vad det är, men man kan säga att det är steget innan arbetsträning. Mötet gick bra, och jag ser verkligen fram emot nästa gång, när vi ska diskutera lite mer ingående vilken slags praktik och hur många timmar och dagar i veckan jag ska starta på.

Så har vi ju då det här lilla problemet med min stresskänslighet. Allt som går utanför min normala dagsrutin stressar mig negativt. Och min kropp förvandlar stress till ångest. Så hur mycket jag än ser fram emot att få komma igång på riktigt med det här, så går jag runt med konstant ångest.

Jag vet att när jag väl kommit igång med praktik så blir det ju en del av den normala dagsrutinen, och kommer inte längre att orsaka ångest, men just nu vill jag bara krypa ur skinnet för att slippa ångesten. Tur att min läkare kommer att ringa mig nästa vecka för att höra hur det gått med den nya medicinen jag börjat med, för det börjar vankas sjukskrivning för min del. Som tur är så kan jag vara sjukskriven och ändå vara aktiv i Tunaprojektet. Just nu låter det som en väldigt bra lösning för min del.